Det är aldrigheten som är det värsta. Aldrig mer ska vi kramas, aldrig mer kan jag skicka en puss per sms. Aldrig mer ska jag säga: "vi ses imorgon, ponnyplutt". Aldrig mer få hans mule i mitt ansikte, eller se öronen spetsas. Aldrig mer. Det är det värsta, och det är det jag sörjer, alltjämt. På kvällarna och nätterna, alla sömnlösa sekunder, minuter, timmar. En kudde blöt av tårar. När ingen ser, då kommer den igen. Aldrigheten.
Kommentarer
Postat av: Ebba
Så himla fint skrivet! Nej du träffar honom aldrig mer i verkliga verkligheten men inom dig lever han ju, där bor han och er samvaro.
Svar:
vannesochjag.blogg.se
Postat av: Ebba
:)
Trackback
