Vannes och Jag

Vannes var värre idag kändes det som. Jag såg markeringen tydligt redan i skritt. Jag vill inte säga att han haltade för då känns det så allvarligt, så stort och viktigt. Markera är ett bra ord för den som vill dölja sin förtvivlan, trycka in den långt in i själen och hoppas att den stannar där. Jag kanske låter lugn och sansad när jag pratar om rörelsestörningen,  men egentligen vill jag bara krypa upp i ett hörn och gråta. Min fina ponny, vad har han gjort för att förtjäna det här. Vad har jag gjort?

Allt känns hopplöst och jag är rädd, så rädd. Rädd för att det är fången som kommer tillbaka, rädd för att den förstör allting såfort vi kommit igång igen nästa gång också, rädd för att Vannes aldrig kommer bli helt bra. Jag vill inte ens skriva här vad jag är rädd för för då kommer all gråt och förtvivlan bubbla upp och jag vill inte. Jag vill vara stark och stå ut så som Vannes står ut. Jag vill stå bredvid honom, ta dagen som den kommer och glädjas med det lilla. Men jag vet inte om jag orkar.

/Mela