Vannes och Jag

Ursäkta depp-inlägget från igårkväll. Så illa är det faktiskt inte. Hoppas jag. Jag var liksom bara tvungen att ösa ur mig alla känslor, min värld rasade lite igår. Nu har jag sovit på saken och bestämt mig för att det inte är så farligt, inte än ialafall.

Det syntes bara en liten markering i skritten, och Vannes var pigg och glad när vi var ute på promenad. Jag kände inte ens någon värme i hoven. Det blev inte heller värre under tiden, snarare tvärtom. Hältan liksom kom och gick, delvis beroende på lutning och underlag. Dessutom har han fått en ny, hel munkorg som han inte kan fuska med - ännu mindre gräs för glupsk-ponnyn.

Jag är positiv och ser framåt. Vi ska klara det här tillsammans!