Vannes och Jag

Jag var bortrest när Vannes försvann, och kom inte hem förrän i fredags. Det var jobbigt att lämna honom redan på lördagen men enklare än jag trodde att hålla tankarna borta under resan. Men på bussen hem sprack det. mina ögon översvämmades och hur mycket jag än torkade tårarna kom det bara fler och fler. Jag grät i minst en timme utan att kunna sluta tänka på allt vi missat och allt vi aldrig kommer få göra. Alla mysiga skogsturer och jobbiga träningspass vi aldrig kommer få uppleva, alla ärevarv vi aldrig kommer få rida, alla stigar som aldrig mer kommer trampas av Vanneshovar och alla blöta pussar jag aldrig kommer få. Man ska inte sörja det man inte fick utan glädjas åt det man fått, men sorgen håller sig inte borta.

Alla känslor exploderar och jag är trasig, jag har gått sönder i tusen bitar och varje tanke gör ont. För det mesta gömmer sig allt under ytan och till och med jag kan glömma, en kort stund, men så lite som krävs för att påminna. En blick, en kram, en mjuk mule, ett smutsigt schabrak, en borste, ett träns, ett par chaps som legat oanvända för länge, avtrycken från svettskrapor på boxväggen. Det finns inget tommare än en tom box. Vannes tomma box. Känslan av att se tre hästar i hagen och leta med blicken efter den fjärde innan man minns...

Jag har inte orkat ta tag i bilderna än, bara tittat igenom. Jag putsade de flesta tränsen idag och la alla pannband i en fin påse jag sydde för längesen. Schabraken ska tvättas, boxen ska städas ur, alla grejer ska sorteras. Behålla, sälja, ge bort, slänga. Det får bli en annan gång, när minnena inte gör ont och och tankarna inte sticker som nålar.