Vannes och Jag

Ush, nu är jag påväg till skolan. Igen. Jag vill inte, jag vill hoppa av bussen och ta nästa hem igen. Hoppa upp på cykeln, cykla till stallet och ta en härligt mysig barbackatur med Vannes. Fly en liten stund.

Men man kan inte bara fly från allt. Man måste ta tag i sitt liv, göra något bra av. Det är bara att sätta musik i öronen och kämpa på. Göra så gott man kan fastän man egentligen bara vill springa därifrån. Två veckor till!

Vi har hoppat ett par gånger nu och med Vannes (förhoppningsvis långvarande) toppform är jag himla sugen på att åka iväg på klubbishoppning. Två klubbar i närheten har utomhushoppningar, en nu på lördag och en den tredje juni, och jag vet inte vilken jag ska välja. Eller om jag ska ta båda två. Det går ändå ett par hundra på varje klubbis, vilket känns i min studiebidragsplånbok.

Argumenten för att åka på lördag är dels att det är snarast och jag är då himla taggad, dels att det är lite billigare. Å andra sidan har vi inte hoppat extremt mycket så det är kanske dumt att hoppa så högt och mycket som man gör på CR. Dessutom har jag aldrig varit på den klubben så det blir lite av ett osäkert kort. De brukar iochförsig ordna lokala tävlingar så det måste ju vara någorlunda bra där.

Fördelarna med den andra tävlingen, den tredje juni, är dels att jag varit där förut så jag vet hur det fungerar. Den ger lite mer tid att förbereda sig så att vi kan hoppa högre. Men den börjar tidigare på morgonen och blir dyrare i längden.

Eller ska man ta båda två? Hur skulle ni göra?

Jag är påväg hem från stallet med bara armar. Vi hade en härlig uteritt med mycket galopp på en äng. Vannes tyckte att det var jättekul alltsammans och bockade på som en vild rodeoponny. Men det gjorde ingenting, han var så glad och det var jag också.

Det har varit mycket på senaste tiden, både i skolan, i stallet och på andra sätt. Jag har mest bara lust att rida ut, långa härliga kravlösa ridturer. Något annat har jag varken lust eller ork till, alltså låter jag Kriss sköta dressyren på VannesPannes just nu. Dammiga ridhus är det sista jag vill harva runt i! Det är det smidigaste med att vara medryttare, vill man bara rida ut är det helt okej!

Sköna uteritter i vårsolen är som balsam för själen. Jag kan slappna av och glömma all press och alla bekymmer. Bara jag, ponnyn och naturen existerar och framtiden är som något avlägset, en dröm. Utan att få rida ut skulle jag nog inte fixa det här.

1. Han har blivit skrämd i samband med hoppning och förknippar hoppning och bommar med rädsla.
2. Han har aldrig blivit ordentligt inhoppad och aldrig fått lära sig att hinder och bommar inte är något farligt.
3. (Han har ont någonstans. Det borde vara uteslutet eftersom ponnyerna ska vara veterinärbesiktade före anmälan, men det verkar dock inte ha varit något hinder för ponnyn Star med ryggont i förra säsongen.)

Som ni kanske märker har båda alternativen med rädsla att göra. Det är inte så konstigt eftersom hästars största instinkt styrs av just rädsla. Visst stämmer det som Zetterman säger att han tagit kontrollen, men inte för att han vill trilskas utan för att han inte litar på att hinder är ofarliga och att han inte litar på sin ryttare. Musse har alltså inte lärt sig att bestämma över sin ryttare, han har lärt sig att ta vara på sig själv. Det problemet kan man aldrig, aldrig lösa med tvång. Faktum är att inga hästproblem kan lösas med tvång. Du kanske kan få en häst att hoppa hinder med hjälp av spö och sporrar men den kommer aldrig göra det frivilligt och aldrig med glädje.

Jag kan skriva ännu mer när det gäller Tobbes lastträning, som jag tyckte var bra i första och andra säsongen men är hemsk i tredje säsongen. Kimberley, det nervösa stoet utan en riktig ledare, blir ryckt i, slagen på och tvingad in i transporten. Allt detta tvång. Återigen med argumentet att "hästen har tagit kontrollen och måste lära sig vem som bestämmer". Jag ser inte en tuff häst som vill bestämma över sin människa. Jag ser en osäker, känslig häst som inte hittar någon annan utväg från all stress utom att springa sin väg.

Det stör mig också att Tobbe säger att "man ska ta tjuren vid hornen och göra det svårt för sig", varefter han lasttränar med ena luckan stängd och bara en smal öppning för hästen att gå in i. Är det det här han säger till Sveriges alla ponnyryttare? Gör det inte lätt för hästen när ni ska lasta, gör det svårt! Hur går det ihop? Kanske man inte får se allt i programmet men det är ju så budskapet blir.

Det gör mig mörkrädd.

/Mela

Jag är tidigt hemma från skolan idag och jag njuter av den soliga eftermiddagen ute hos kaninerna. Just nu är Tufs och Törnrosa ute på rövarstråt, de tycker lika mycket om våren som jag och Vannes gör.

För hur mycket jag än gillar värmen om sommaren, färgerna om hösten och mysiga snöritter om vintern så finns det inget som gör mig så genuint glad som de första solstrålarna, fågelkvittret och blommorna om våren. Visst finns det dåliga saker, som is, hårdfrusna ridvägar och fällande hästar, men allt övervägs av hur lycklig jag blir om våren. Nu är det inte långt kvar till vårdagjämningen och jag ser fram emot de ljusa kvällarna. Tycker ni lika mycket om våren som jag?

Våriga hälsningar från Mela och Törnrosa