Jag tvingar mig själv att slå på tangenterna. Jag vill inte skriva ner det, för då känns det så verkligt. Då går det inte att låtsas som ingenting längre. Solen sken så härligt imorse och jag och Fia planerade en långritt till grustaget. Vi hann inte mer än till stallet innan blixten slog ner och allt blev grått. Vannes var halt. Igen. Jag ville inte lyssna, inte stanna. Jag ville fly därifrån, vakna ur mardrömmen. Springa så långt jag orkar och inte se tillbaka. Jag märkte hur det kom, smygande, men jag valde att inte titta, och nu slog det mig i ansiktet. Utåt var jag uttryckslös, på insidan i tusen bitar. Jag gick sönder, mitt hjärta gick sönder. Men jag vägrar ställa in mig på slutet, jag vägrar ge upp hoppet och sluta kämpa. Jag vägrar vika mig för någon löjlig liten hälta. Nu är vi ju på topp, vi har planer och drömmar, mål att uppnå. Jag vägrar tro på det, jag vägrar inse att det är allvar, det är verkligt, Jag vill inte. Jag vill låtsas att allt är frid och fröjd, att ingen någonsin sagt att Vannes är halt och att vi kan fortsätta precis som vanligt. Något annat orkar jag inte.
Kommentarer
Postat av: Ebba
Jag lider verkligen med dig.
Även om man inte kan jämföra har jag också haft häst med en hälta som kom och gick, så himla krävande att behöva leva med den där ovissheten, att inte bara kunna slappna av och lita till att allt är ok.
Trackback
